Ishockey-VM och Champions League final

Jag kan knappast påstå att intresset för ishockey-VM är stort när solen skiner och det är dryga 25 grader utomhus men när det handlar om ett möte mot Ryssland i en semi så går det inte att hålla sig från dumburken. Istället för en klassisk bira till matchen kände jag för en kall riesling. Valet föll på Georg Bereuer Terra Montosa årgång 2012. Perfekt sällskap visade det sig. Ett härligt register av tropisk frukt och mogna äpplen som tagit en tur genom örtträdgården. Förvånande så fungerar det lika bra väl nedkylt som 16-17 grader. Äpplena tar över ju varmare det blir men det ger bara en ny dimension. En riktigt trevlig bekantskap att njuta av när Sveriges spel gick i lås.

Hur kan man då toppa föregående? Med en Champions League final mellan de båda Madridklubbarna Atletico och Madrid. Jag har personligen ingen direkt favorit men blir helt klart Atletico som får mitt stöd (gick ju sådär). Vad passar till en sådan tillställning? En bloggare jag följt ett tag, JC, poppar amarones varje CL match så jag snor helt enkelt det konceptet. Mitt vinförråd (skrymsle är mer korrekt) innehåller några sporadiskt inköpta amarone så kvalitén är minst sagt varierande. En snabb "ole dole doff" och lotten föll på 2007 Torre del Falasco Amarone från producenten Cantina Valpantena. Anledningen till att jag införskaffat denna flaska är för att jag för många år sedan var löjligt förtjust i Cantina Valpatenas ripasso, som då fanns i beställningssortimentet. Jag minns att jag hade som mål att prova igenom samtliga ripassos som fanns på SB just då (tror det var strax under 20 stycken totalt) och bläddrade igenom katalogen (det var tider det) efter de som fanns. Det var två som jag då tyckte var bra och prisvärda, den ena var Tommasis ripasso med blå etikett och den andra var Torre del Falasco. Eftersom jag gillade Tommasis amarone drog jag slutsatsen att då borde jag även gilla Torre del Falasco. Ibland har man fel.

Doften var helt ok, jordig och med övermogna jordgubbar. Påminner mig om viner från varmare klimat. I en blindprovning, skulle jag ha gissat Australien som ursprung. Smaken är en mindre fiasko. Alldeles för söt och saknar det djup man kan förvänta sig av en amarone. På den positiva sidan, märks inte alkoholen nämnvärt trots sin 15%. Den är väl integrerad med frukten. Detta kan faktiskt vara en av de sämsta amarone jag provat. För att ge det en chans sökte jag desperat efter något som kunde påvisa att det var något fel på flaskan men lyckades inte. Helt enkelt inte min typ av vin.

2012 Quarisa Caravan Durif & 2011 Michael-David Petite Petit

Två stycken viner gjorda på petite sirah har fått bekänna färg. Först ut är 2012 Quarisa Caravan Durif från Australien. Durif är "originalnamnet" på petite sirah, framtagen av François Durif i slutet av 1800-talet genom korsbefruktning mellan syrah och peloursin. Med modern DNA-teknik har man kunat fastställa att druvorna durif och petite sirah är så genetiskt lika att det rör sig om samma druva.

Som sig bör med petite sirah viner så är färgen mycket mörkt blåröd och kompakt. Doften är varmfruktig i umgänge med bär, pepparmynta, kaffe, fat och julafton. Kommer inte på vad det är som får mig att tänka på julafton, det pendlar mellan flera olika val. Smaken ger mer av bären, salmiak (som hänger kvar i eftersmaken) och vaniljstång. Värmen följer med hela vägen. Det är inte fy skam men kräver att man är på humör. Tänk en sensommarkväll med grillen, trevligt sällskap så har du konceptet klart.

2012 Caravan Durif

Efter det tar vi ett raskt kliv över till staterna och hamnar i Central Valley, Kalifornien. Där huserar Michael David Winery som har över 650 hektar till sitt förfogande och ur deras sortiment blev det en flaska 2011 Petite Petit. Som namnet anspelar är detta vin inte gjort på enbart petite sirah, det är även 15% petit verdot med. Färgen är som tidigare, mörkt djup blåröd. Doften är mer generös än förgående, en massa mörk frukt, choklad, fat och en jordgubbe på toppen. Saftigt och fylligt i smaken, lätt sötma varvat med mogna plommon, faten kommer igen och avslutas med lakrits. Riktigt trevligt, med sin fyllighet och lilla sötma var det en fullträff till carnitan.

2011 Michael David Petite Petit

Uppsamlingsheat #3

Dags för ännu ett uppsamlingsheat med några spridda flaskor de senaste månaderna. Ibland är man för bekväm för att skriva separata inlägg för varje enskild flaska/tillfälle.

Vi börjar med en NV Céline & Laurent Tripoz Crémant de Bourgogne Nature. Producenten håller till i Loché, en liten by i södra Bourgogne, och produktionen startade 1990. Idag förfogar dom över 11 hektar och sedan 2001 sker odling utan kemiska bekämpningsmedel. 2006 blev gården certifierad av Ecocert Organic Agriculture (AB) samt biodynamisk (Demeter). Gjord på 100% chardonnay, inget tillsatt socker.


Jag får inte riktigt ihop det. Vinet är i det suraste laget för min smak, det saknas djup och harmoni. Efter en stund konstaterar vi att det måste vara något galet med flaskan. Synd, men sådant händer.

Över till nästa, 2012 Rawson's Retreat Riesling. Torrt och friskt från South Eastern i Australien. Etiketten är märkt med Penfolds, denna gigant men jag har inte kollat upp varför. Här är det ungdomligt med inslag av exotiska frukter och cykeldäck i doften. Bra syra och trevliga citrus/lime toner i smaken som dock är lite tunn. Något kort eftersmak, hänger inte kvar.

En slags BYO blev det vid ett tillfälle då vi av någon anledning alla tog med oss varsin flaska. Grillning gällde den kvällen och vi har alla olika smaker. Först ut blev 2012 Texas Longhorn Charcoal Shiraz. Rökig doft i samspel av mörka bär i näsan följs av peppar och kaffe i smaken. Något sötsliskig och varm. Annorlunda men ointressant.

Efterföljande flaska, 2003 Condado de Oriza Grand Reserva från Pagos Del Rey. Jag drack det senast i somras och här finns mina noteringar från det tillfället. Den stora skillnaden från då är att det är mindre frukt nu, mer surkörsbär. I övrigt är det samma rostade ek och basilika. Varken jordgubbar eller plommon dyker upp. En liten besvikelse, håller tummarna för resterande flaskor hemma utvecklas positivt.

Som avslutning rycker vi korken på 2009 Xavier Châteauneuf-du-Pape. Sist jag drack en 09'a var i samband med Xavier Vignons besök i Stockholm februari förra året. Ingen större skillnad mot då, aningens mer svulstig och köttig möjligtvis. Bra dricka för okej pengar.

En till riesling har slunkit ner, 2012 Von Winning. Jag måste säga att jag hade ganska stora förväntningar på detta vin efter de lovord som spritts. Kommer inte upp i den klassen dessvärre. Doften är bra, gröna äpplen sticker ut från mängden. Smaken hänger inte med, fadd, trött, anonym. Helt enkelt tråkig.

2012 Von Winning Riesling

3x Weingut Keller

Weingut Kellers "von der Fels" är i mitt tycke en av de mest prisvärda rieslings för närvarande. Därför var det med stor nyfikenhet jag provade Kellers QbA riesing när den dök upp på Systembolaget. Prismässigt skiljde det sig ytterst lite gentemot "von der Fels" (inköpt i Danmark), 155:- för QbA, 165:- för von der Fels. Förutom dessa två rieslings har vi även provat en scheurebe från samma producent, en druva jag aldrig tidigare provat.

Först ut 2012 Keller Riesling QbA. Det är en frisk, ungdomlig doft med inslag av persika, päron i sockerlag och svagt honung. Snudd på flyktig doft som knappt förändras under kvällen. I den citrusdominerade smaken trycker sig igenom en lätt sötma som inte riktigt passar in. Ingen eftersmak att tala om, syran ligger kvar och dallrar i bakre delen av gomen. Ok standard riesling men inget att hetsa upp sig över.

Det är orättvist att jämföra med QbA med dess storebror 2012 Keller Riesling "von der Fels" som är snudd på en fullträff. Det har inte skett några större förändringar från den flaskan jag provade i somras, läs här. Det är friskt, fruktigt, päron och citrus med svaga mineraltoner. Här finns ett djup och finess som saknades i QbA. Ska bli spännande att se hur vinet utvecklar sig kommande åren. Känns inte som att det är bråttom att korka upp det som finns hemma.

Sedan blev det då dags för scheurebepremiär, 2011 Keller Scheurebe trocken. Vinet är gjort druvor från 40år gamla stockar från Morstein-området. Rent och friskt, som alpvatten nästan, känsla av skört. Doften innehåller mycket lime och citrus men även omogna krusbär och flinta. Smaken är precis, bra struktur med en rejäl skjuts syra på slutet. Initialt var jag skeptisk till det hela men efter ett tag började jag förstå grejen. Det är faktiskt riktigt gott. Inte överväldigande utan mer småspännande och lite utmanande. Min fru rynkade först på näsan men nyfikenheten tog överhand även hos henne. Bra dricka helt enkelt.

Samtliga 3 viner ligger i prisspannet c:a 140-165 och är några av de billigaste man kan köpa från Keller vilket inte är helt fel. Finns att köpa hos Atomwine.dk.

2012 Keller Riesling QbA

2011 Keller Scheurebe