4 flaskor, 4 druvor, 4 länder och en middag #2

Detta är fortsättningen jag utlovade för en bra tag sedan i detta tidigare inlägg.

Som första rätt fick vi vitello tonnato, kalv med tonfisk. Till detta två stycken viner på pinot noir.

2x Pinot Noir

2011 Bouchard Père et Fils Bourgogne La Vignée
Först ut blir det franskt från Bourgogne av producenten Bouchard Père et Fils. Grunden till vingården las redan 1731 i Beaune av Michel Bouchard och är nu inne på sin 9:e generation. Genom åren har förvär av områden i flera andra områden skett vilket gör att gården idag kan producera Grand Cru viner från bl.a. Echezeaux, Chambertin och Montrachet. Nu är vi inte inne på den nivån av viner utan håller oss till "basvinet" som finns i SB's standardsortiment.

Färgmässigt ljust rött, tunn i kanten. Doften bjuder på blöta höstlöv och jordgubbe. I smaken är det mer åt körsbär, rabarber med ett litet bett. Lättdrucket minst sagt. Helt ok men inget som överraskar positivt.

2012 Saint Clair Pinot Noir
En snabb resa till andra sidan jorden finner vi området Marlborough på Nya Zeeland. Saint Claire Family Estate som producenten heter etablerades 1994 men grundarna Neal och Judy Ibbotson har sedan 1978 odlat druvor. Då gick skördarna till andra lokala vinföretag. Neal och Judys ösnkan var att höja kvalitén på slutprodukten så de började helt enkelt göra vin själva. Idag har Neal och Judy hjälp av sina döttrar och sin son som alla jobbar på Saint Clair.

Något djupare i färgen än förgående. I doften är det mer åt det lätt julkryddiga hållet, inte alls så mycket bär som jag är van vid. Kanske en liten chokladton initialt. Smakmässigt är det mer kryddor, örter och körsbär. Avslutningen är kort men angenäm.

Denna pinot känns mer komplett än förgående flaska så det blir min vinnare. 

2x Riesling

Till nästa rätt, moules marinières, provades två riesling.


2011 Trimbach Riesling
Vi börjar i Frankrike även denna gång, nu i området Alsace. Kortfattat kan man nämna att Trimbach har anor tillbaka till 1626 och drivs nu av 12:e generationen.

Inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Svag, ganska intetsägande doft av äpple, honung och sten (mineral?). Smakmässigt är det ett snäpp upp med sin torrhet, inslag av örter och en lätt syra. Gott men alldeles för fegt.

2013 Stoneleigh Riesling
Än en gång förflyttar vi oss till Marlborough. Saknar info om producenten så den presentationen hoppar jag över.

En pigg doft som mer än gärna vill visa upp sig. Mer åt päron och icke nordiska frukter. Det är något sötare än förra vinet men även syran är mer påtaglig. En del citron och lime blandat med melon i smaken. Inte illa.

Jämt skägg får jag nog säga. Trimbach är mer åt det hållet jag gillar riesling (idag, fråga mig igen om ett halvår) men den är som sagt lite för klen i doft och smak. Stoneleighs däremot har mer av allt, tyvärr så även sötman.

2x sött från Bordeaux

Som avslutning bjöds det på en limoncello/lemon curd/glass variant. Har helt glömt om det fanns ett namn på rätten. Sött, syrligt och gott i alla fall. Till detta två stycken söta från Bordeaux.

2007 Castelnau de Suduirat Sauternes
Så bra. Underbar saffransdoft och len som sammet i smaken. Blev lätt förälskad i denna flaska.

2009 Château Menota
Inte samma kaliber, enklare i både doft och smak. Mer honung tillsammans med apelsin. Lite vulgär i sin framtoning. Saknade den finess som jag fann i Castelnau de Suduirat.

Inget snack om saken, Castelnau de Suduirat vinner på KO.

Stort tack till DS som satte samman både mat och vinpaket samt till övriga närvarande för öppna sinnen och kloka kommentarer.

2010 Château Courac

För en del år sedan när jag ännu var allmänt förvirrad då jag steg in på ett systembolag så följde jag ofta skribenters olika råd på vad som kunde anses drickbart och var värt pengarna. Ett av dessa viner var Château Courac Côtes du Rhône. Jag minns inte exakt vilken årgång det rörde sig om då men jag köpte hem en flaska och blev glad över att det höll måttet. Ha då i åtanke att mina kunskaper kring vin under denna tid var minst sagt begränsade, så även de referensramar jag hade. Det räckte med rött eller vitt, gott/mindre gott/inte så gott men drickbart/usch! (men jag dricker det i alla fall). I bästa fall kunde man dra till med en chansning på Rioja.

Nog om det, tillbaka till Courac. Det var faktiskt denna produkt som gjorde att jag började intressera mig för Rhône. Då tyckte jag det var fantastiskt, beställde hem fler flaskor och kände mig privilegierad som fått tag på sådana godsaker. Sedan dessa har jag beställt hem en flaska per år för att följa och jämföra mot vad jag tycker idag. Kanske ingen exakt vetenskap eftersom det är olika årgångar jag provar men det struntar jag i. Nu pratar vi nostalgi.

2010 Château Courac, vikt tompavan: 592g

Jag drack en Courac för ganska exakt ett år sedan, då årgång 2009. Nu har turen kommit till årsmodell 2010. Vi pratar de klassiska Rhône-druvorna Syrah, Grenache, Mourvèdre tillsammans med Counoise. Det är en närmast svulstigt fruktig doft med värme, lite vegetation och svagt stall. I smaken finner jag en udda päronsmak, jordgubbe, ganska mycket frukt. Det finns svagt markerade tanniner som tynar bort, en hel del hetta, trots att det inte innehåller mer än 14%. Det hela avslutas med en spritig sötma.

Enkelt kan jag konstatera att inte heller detta år lyckas Courac övertyga. Visst, inte direkt dåligt, dock för osammanhängande och stillöst. Vi får se vad jag tycker om 2011:an.

2006 Torrevento Vigna Pedale Riserva

Italiens södra del, i detta fall "klacken", har genom åren passerat obemärkt förbi min radar. Det var inte förrän en kollega till mig berättade att han spenderade mycket tid där (hans far kommer från Apulien) som jag började undersöka vad som fanns i dryckesväg. 

Castel del Monte är ett DOC i provinsen Bari som ligger mitt i Apulien (Puglia). Här produceras rött, vitt och rosé varav de flesta är en blandning av olika druvor. För att klassas som "endruvevin" måste vinet innehålla minst 90% av samma druva. De röda vinerna innehåller i huvudsak druvan Nero di Troia (Uva di Troia) som blandas med Sangiovese, Pinot Noir, Montpulciano eller Aglianico. Det finns även begränsningar för hur många hektoliter per hektar som får produceras och alkoholhalten måste överstiga 12%. I fallet Riserva måste vinet lagras minst 2 år varav ett av dessa ska ha varit på fat och alkoholhalten ska överstiga 12,5%.

Vinproduktionen startade 1948 när bröderna Francesco och Domenico Liantonio köpte Torrevento, ett gammal kloster, inte långt från den gamla borgen Castel del Monte. Gården och dess närliggande odlingar ligger 400-500 m.ö.h. och utsätts både för mycket värme, sol och heta vindar. Uttaget för detta vin ligger på 9000 liter per hektar. Fermenteringen sker med lång skalkontakt utan att det blir för bittert/tanninrikt. Om detta beror på sortens druva som används vet jag inte. Här är det 100% Nero di Troia som gäller, en druva jag aldrig tidigare druckit (tror jag, man vet aldrig vad som slank ner under de tidiga 20+ åren).

2006 Vigna Pedale, vikt tompavan: 740g

 Första intrycket är lätt tobaksdoft mot en spritig bakgrund som efter ett tag övergår till mer bärighet, kryddor, russin och fat. När väl dofterna ger sig till känna är det ingen hejd på det. Med en stor och murrig doft blir det tvära kast när smaken är mycket lättare. Det är ett härligt skönt avrundat bett av tanniner i samklang med mörka bär och mer tobak. Kanske aningens choklad på slutet. Som sagt lättare i smaken än vad doften först påstår, av faten märks det mycket lite. Något kort i eftersmaken.

Dag 2 så är det som att lukta på moder natur med inslag av ko. En minst sagt förvånansvärd förändring över bara 19 timmar. Det fanns c:a 2/3 kvar i flaskan som korkats och stått i kylskåp. Smaken är det däremot ingen större förändring på.

Sammantaget så är det ett riktigt bra vin som jag kommer dricka mer av, gärna till en oxfilépasta.