Påsken 2014

Sedan söndagen under påskhelgen har jag brottats med en allergi utöver det vanliga. Att våren gör sig påmind är inget ovanligt men denna vår har det varit extremt. Förutom kli i näsan, torr i halsen och allmänt hängig så har mitt doft och smaksinne i stort försvunnit. Som tur är hann jag med att prova på en del godsaker som jag nu äntligen tagit mig tid att skriva ner.

Först ut är ny årgång av ett av våra husviner, 2012 Cuvée du Vatican Côtes du Rhône Villages. En hel del av årgång 2010 har passerat och av någon outgrundlig anledning missade jag 2011 helt. Nu är det så att jag helt förlagt mina små noteringar så det får bli till att ta vad som finns lagrat i de grå. Doften kändes bekant, lite stramare dock än 10'an, mindre värme och syltig. Det samma gällde för smaken, mindre frukt men en bra sammanhållning. Det känns som att 12'an kommer vinna en hel del på att få vila ett tag, men det är helt klart drickbart redan nu och gott är det. Jag får återkomma med en bättre redogörelse framöver.

2012 Cuvée du Vatican: vikt 601g

Istället för klassisk påskmiddag blev det fondue på buljong med oxfilé, biff, ugnsbakad potatis och grönsaker. Vi startade med 2012 Guigal Côtes du Rhône rosé tillsammans med några pintxosliknande munsbitar. Mycket trevlig rosé för nästan inga pengar alls. Ligger i det lättare segmentet och saknar (som jag uppskattar) en alltför markant hallosaft ton. Lättdrucket, snyggt, kommer göra sig bra i sommar.

Till fonduen blev det en annan trotjänare, 2007 Villa di Capezzana Carmignano. Skrev om det tidigare i detta inlägg. Inte har det blivit sämre sedan sist. Kan möjligvis ha rundats av ännu mer. Inget spår av alkohol som tränger igenom eller kärva tanniner. Det är sammetslent rakt igenom, en fröjd att få dricka. I övrigt håller det samma stil som tidigare inlägg.

Utan någon större eftertanke ryckte vi upp korken på ännu en favorit, 2011 Paolo Scavino Langhe Nebbiolo. Se tidigare inlägg för mer info. Inte så många månader sedan senaste flaskan och noteringarna tidigare stämmer väl överens. Kärvheten finns kvar, har inte minskat nämnvärt.

Ibland är man för snabb på att dra korken. Så blev fallet för den 2010 Domaine Roger Perrin Châteauneuf-du-Pape jag så ogenomtänkt bälgade i mig. Inte var det "klart" inte, säkert en massa år kvar att mjuka upp sig. För det var just att det var så stelbent och kantigt som gjorde att vinet inte riktigt levererade. Visst finns det gott om peppar, körsbär och annat gott i både doft och smak men det kändes inte riktigt färdigt. Bra vin är det dock, kommer bli mycket bra framöver. Hade jag fler flaskor skulle jag vänta tills tidigast hösten 2016.