Från södra Italien, närmare bestämt regionen Basilicata produceras det en hel del intressanta viner, främst på druvan aglianico. 2009 Basilisco Aglianico del Vulture DOC visar på en hel del av vad man kan producera på druvan. Doften bjuder på en hel del mogna mörka körsbär, kaffe och mejram. Ett bra grepp i tanninerna som samsas med en medelsyra i en bra volymös kropp. Avslutet hänger kvar ett tag och övergår i viss sötma. Jodå, trevligt, gott, med mat helst.
Vill man ha ännu mer tanniner till det ännu ett snäpp så är 2010 Antonelli Montefalco Sagrantino rätt vin att prova. Mörk färg stor doft av nypon, läder, stendamm, peppar. Helt överväldigande struktur med ett grepp som närmast torkar ut gommen. Tänk te som legat och dragit länge. Mycket länge. Smak av björnbär, katrinplommon, svart te, svarta vinbär. Kräver mat, snudd på omöjlig att dricka utan. Gillar jag det? Svårt att säga, vill verkligen prova det igen med något grillat. Eller kanske om ett gäng år. Häftigt är det i alla fall.
Proirat seglade upp som det mest spännande området i Spanien för några år sedan. Hypen var närmast total men klingade snabbt ut, vilket är synd. För det finns en mängd bra dricka härifrån. 2012 Martinet Bru Priorat är en blend av merlot, grenache och cabernet sauvignon (osäker på proportionerna) som ger ett lätt syltigt intryck blandat med klassiska Bordeaux markörer som blyertspenna och svarta vinbär. Kombinationen med det strama och det syltiga gör det intressant men det kan finnas en risk för att det blir för mycket. Jag har inget emot viner som är lätt syltiga så länge det inte övergår till sliskigt, här är det på rätt sida gränsen. Visst borde man låta det ligga ett tag så frukten tonas ner?
Kiwisarna kan sin sauvignon blanc. 2015 Villa Maria Sauvignon Blanc Graham Vineyard är inget stort vin i sig men absolut bra med en i huvudsak limedoft med inslag av citrongräs och nässlor. Det går i samma spår smakmässigt med mer framträdande citrus. Enkelt, ärligt och rakt på sak.
2015 Sepp Moser Schilfwein, Österrike, på torkade scheurebedruvor, det dricker man inte varje dag. Vilket är synd för det är ju riktigt gott. Sött med en bra balans med syra som backar upp det hela.
Ett fyrpack Bourgogne från producenten René Bouvier var som att prova sig igenom en hel värld av pinot noir. Från den lätta Le Chapitre 2014 som jag nog skulle sätta som en bra standard Bourgogne via Marsannay La Morisotte 2012, även den lätt men med en större fyllighet och djup i både doft och smak. Nästa stopp Gevrey-Chambertin La Justice 2014 som jag fann oerhört spännande, redan nu en viss mognad blandat med ungdomlig syra. Jomenvisst, potential finns. Avslutningsvis Charmes-Chambertin Grand Cru 2012 vilket är som att dricka flytande sammet. Så in i vassen bra, jag vill ha mer, mer, mer… Skön pepprighet. Glömde skriva ner seriösa noter, bara njöt. Ska inte analyseras.
2008 Zuccardi Zeta med en gammal klassisk Bourdeauxblend av cabernet sauvignon och malbec (côt). I dag används malbec mest som utfyllnadsdruva i Bourdeaux och det är istället länderna i Sydamerika, främst Argentina som håller traditionen levande, vilket de gör bra. En mogen doft med mörka bär och plommon, kanske en släng av fat, blev osäker. Medelfyllig, choklad, svarta vinbär. Lent avslut. Gillar det. Drick nu.
Producenten Domaine Billaud-Simon fanns på plats med fyra viner, mitt fokus hamnade på dessa två. Först 2013 Billaud-Simon Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre, fet och förförisk, gula äpplen, lime, mangosalsa, stenig. Mums.
2011 Billaud-Simon Chablis Grand Cru Vaudésir är mer än snäppet bättre än föregående. Extremt levande, nästan elektrisk med ett stort omfång av syra och fat. Jag gillar syra. Jag gillar även den steniga (kalk) känslan i munnen. Bra grejer, inget snack om den saken. Bra Chablis är bra Chablis.
Jänkarviner är inget jag köper hem i större kvantiteter men efter att ha provat ett gäng under dagen fann jag några som gärna får plats i min källare (som mer är en skrubb, eller ett hål i väggen). Vi börjar med vitt och väljer att inte dra till med den gamla ABC. För chardonnay från USA kan vara bra vilket 2013 Hartford Russian River Chardonnay visade. Fyllig med aprikos, honung, fat med en syra som backar upp det hela. Håller i länge. Väldigt länge. Som en åldersreferens fick jag prova 2007 Hartford Four Hearts Vineyards Chardonnay (vet inte skillnaden på vinerna, förutom namnet) som påminner om tidigare vin, dock med skillnaden av mer rostade fat och inte lika fet. Gott, gott, gott. Rött i form av 2014 Hartford Russian River Pinot Noir, som skiljer sig rejält från tidigare nämnda René Bouvier, är tät i frukten och är nära gränsen på lite sötsliskig. Klarar sig bra då blåbären och fatkaraktären inte ger vika. Muskot? Kan vara, nyriven över potatismoset. Inte störst men bra och på ett sätt publikfriande. Vilket gör att jag gillar det.
Sista jänkaren värd att nämna är Atalon cabernet sauvignon 2012. Än en gång, inte ett värstingvin men det är inte fy skam. Medium på alla plan, lägg till lite kaffe i slutet, så har du en bättre standard cab. Bra frukt.
Comtes de Champagne BdB 2006 och Comtes de Champagne Rosé 2006. Vad ska man säga? Världsklass helt enkelt. Det har skrivits spaltmeter om den Blanc de Blancs men jag föll pladask för rosén. Färgen går åt laxrosa. Doft av florsocker, hallon, grapefrukt. Smaken är silkeslen, aprikos, litchi, med en släng av angenäm beska i svansen. Långt avslut. Stort att få prova dessa champagner, tack för det.
Gladast av alla var nog norrmannen Calle Feght som bjöd på både sina viner som anekdoter. Två av vinerna, som produceras i samarbete med Weingut Bernhard Mehrlein i Rheingau, fann jag mer intressanta, Riesling Auslese 2011 och Mittelheimer Goldberg Riesling Spätlese 2012. Auslesen med c:a 110g socker har alla smak och dofter man förväntar sig av en riesling. Inga krusiduller, bra syra, aprikos, mandarin. Tyvärr har jag missat att skriva ner något vettigt om Mittelheimer Goldberg, enda jag fick ner var ”god+” och ur minnet kan jag dra fram att jag gillade det. Mer än så får ni inte, sorry. Får skylla på Calle som höll låda.
England kan också. Hattingley Valley Blanc de Blancs, årgångslös, syra+, beska, stor citrusmängd, kalkig, (lime), bra drag baktill i munnen. Inte illa pinkat.
