2013 Arianna Occhipinti Sicilia SP68

Idag är jag bekväm av mig och kopierar helt enkelt infon från importören Wine Trades site.

Arianna Occhipinti började sin saga i vinvärlden redan vid 16-års ålder när hon följde med sin farbror Giusto till Vinitaly. Det inspirerade henne att skriva in sig på Universitetet för vitikultur i Milano när hon fyllt 18. 2004 gjorde Arianna sin första årgång av sitt eget vin, då blott 22 år gammal. Sedan första dagen är odlingen helt naturlig, som det alltid varit. 17 hektar är planterat med vinrankor och runt 15ha är en blandning av olivträd, mandelträd, buskar, örter och cypresser. 

Med förebilder som Josko Gravner, Dario Princic, Marcel Lapierre och Thierry Puzelat blev det en självklarhet för Arianna att göra vin på det sätt hon gör idag. Jäsning med naturlig jäst, lagring på gamla fat samt uteslutande av klarning, filtrering och endast små mängder svavel används.

Så det är alltså ett sicilianskt vin från en producent som kanske mest är känd för sin Il Frappato, detta vin kan nog närmast räknas som lillebror. Släpptes hösten 2014 har jag för mig i SB's tillfälliga sortiment och flaskorna gick åt i en rasande takt. Druvblandningen består av Frappato 70% & Nero d’avola 30% (enligt årgång 2014, saknar uppgifter för 2013). Det är manuell skörd som gäller och vinifieringen är enklast möjliga, inget tillsatt, inget borttaget. Lagring sker 6 månader på ståltank innan det buteljeras.

Det börjar med en större mängd söndertrampad mörk frukt på ett jordgolv strax intill en kryddträdgård. I smaken är det en fräsch syra med spretiga tanniner och lingonris. Efter några timmar ändras doften och fram kommer mer svartpeppar och oliver. Nu har även smaken ändrats, jordgolvet har ändrats till en genomsnittligt bra skött svensk trädgård med vildblommor och smultron. Jag har mycket svårt att avgöra om jag gillar det eller inte. På ett sätt är det helt uppåt väggarna, oharmoniskt men samtidigt så är det just det som gör charmen och som håller intresset levande. Definitivt ingen slentrian dricka, kräver både tid, tålamod och mod.

Bollinger Special Cuvée Brut

Jag har tidigare både sagt och skrivit att det dricks alldeles för lite champagne hemmavid. Så det var till stor glädje att bli bjuden på Bollingers NV skumpa Special Cuvée Brut hemma hos några vänner. Tydligen är det deras husskumpa, något som gått obemärkt förbi min radar, och jag kan bara hålla med om att det är ett bra val. Här är det inte snack om något lagrat vin utan det är snudd på purfärskt som trots det har en något utvecklad doft av gula äpplen, citrus och bröd. Moussen håller i fint och smaken följer samma spår som doften med ett tillägg av något som får mig att tänka på rök. Avslutet håller sig kvar ett tag i en lätt syrainlindad nötighet. En trevlig bekantskap som jag gärna dricker igen.

Producentprovning Capezzana

Jag fick möjligheten att deltaga på en provning av Tenuta di Capezzanas viner arrangerat av importören Wicked Wine. På plats fanns även Christian Bottegal, representant för Capezzana, för att guida oss igenom både områdets och gårdens historik samt de viner som fanns på plats.

Capezzana ligger i Carmignano, ett litet distrikt drygt en mil nordväst om Florens i Toscana. Sin närhet till bergskedjan Appeninerna bidrar till ett något svalare klimat än övriga Toscana vilket i sin tur ger en annan karaktär på druvorna Sangiovese och Cabernet sauvignon. I Carmignano har det odlats druvor sedan 1000 BC, fynd i etruskiska gravar visar detta. Det äldsta dokumenterade beviset på odling är ett hyreskontrakt på ett pergament daterat till år 804. Så vid Capezzana har vin- och olivodlingar funnits i över 1200 år.

På 1920-talet köpte Alessandro Contini Bonacossi "Capezzana" samt de två angränsande gårdarna, "Il Poggetto" och "Trefiano". Alessandros passion för att samla ledde honom att buteljera sitt vin från det första året av produktionen, så idag är Capezzana nästan unika i att ha flaskor av årgångar med anor från 1925. Efter kriget och slutförd universitetsexamen i jordbruk, anslöt Ugo till sin far inför rekonstruktionen av den vinproducerande delen av Capezzana. Ugo tog sedan gradvis över driften av gården. Från början var Ugo övertygad om att potentialen på de viner som produceras i denna region, och bestämde sig för att förbättra sina viner i en tid då de flesta producenter fortfarande sålde sina viner i bulk.

Bild från www.capezzana.it/

Carmignano är det minsta distriktet i Toscana och fick sin nuvarande DOCG 1990 (DOC 1975) men hade redan under tidiga 1900-talet ett slags DOC. Denna införlivades med Chianti på 30-talet och det dröjde till 1975 innan ordningen var återställd. Reglerna för DOCG Carmignano är att det måste vara minst 50% Sangiovese i vinet. Resterande kan vara 10-20% Cabernet sauvignon eller Cabernet franc, upp till 20% Canaiolo, upp till 5% Mammolo eller Colorino samt upp till 10% gröna druvor så som Trebbiano och Malvasia. Varför då Cabernet sauvignon kan man undra? Jo det var så att familjen Medici sökte sig till Carmignano sommartid för att finna svalka, Florens kan vara påfrestande när det är som varmast. Det var (enligt Christian) Katarina av Medici som tog med sig den "franska" druvan Cabernet sauvignon till Carmignano och sina egna vingårdar. Detta bör då ha skett någon gång under mitten av 1500-talet.

Först fyra Villa di Capezzana som samtliga innehåller 80% Sangiovese och resterande Cabernet Sauvignon och legat på fat i drygt ett år. Övergripande är det bra grepp i tanninerna även om de har rundats av något i den äldsta årgången.

1996 Villa di Capezzana Carmignano DOCG
Mycket mogen, djup doft med en känsla av Bordeaux, som att CS har tagit över en del. Körsbär, fat, svagt russin i smaken med en släng av fat och blyerts. Mycket bra helhet, kan ha tappat lite ryggrad men trots det riktigt bra.

2006 Villa di Capezzana Carmignano DOCG
10 år yngre och det märks, framför allt på syran som vill visa sig. Mognaden är för min smak i det närmaste perfekt, underbar doft, rund, härligt avslut. Känns fortfarande ung trots sina 9 år.

2009 Villa di Capezzana Carmignano DOCG
Detta har jag druckit tidigare (läs här) och då var jag inte lika lyrisk som jag var över årgång 2007. På knappt ett år har det hänt en del. Doften är fortfarande smått blygsam, stängd men smaken är på frammarsch med en stor fruktighet som inte visats tidigare. Har du några i källaren är min rekommendation att spara ytterligare ett par år. Om du inte har så finns det kvar att beställa på SB, 72480.

2011 Villa di Capezzana Carmignano DOCG
Denna årgång skiljer sig stort från de övriga. Det är en mycket ung (givetvis) och fruktig doft, mer öppen än 2009. Den största skillnaden är annars i smaken där dels tanninerna är mindre framträdande men även att det finns ett stråk av sötma i avslutet. Vi hade en diskussion kring bordet om detta och Christian nämnde att druvorna var väldigt mogna vid skörd. Ska bli mycket intressant och se hur det klarar sig kommande år. Denna årgång kommer ta vid när 2009'orna är slut enligt uppgift från importören.

Sammanfattningsvis så är Villa di Capezzana inget annat än helt makalöst bra. Jag vet att jag öst lovord över vinet tidigare, främst då 2007 men jag kan inte låta bli att förundras över hur passa bra vinet håller ihop över alla år. Mognaden i vinet gör oerhört mycket så lägg undan 5-6 år om du har möjlighet. Årgång 2006 blev min favorit, ska se om jag kan få tag i några flaskor.

Capezzana producerar även en "supertoscanare" vid namn Ghiaie della Furba. Innehållet är en blandning av 50% Cabernet sauvignon, 30% Syrah och 20% Merlot som lagrats 18 månader på mindre fat (barrique). Årgångarna vi provade var 2008 och 2009 där den största skillnaden var att den yngre var något stramare och med en mer naturkänsla och bitigare tanniner. Annars är de väldigt lika med sin Bordeauxkaraktär, pepprighet, vaniljtoner, våt trasmatta och lite avslutande sötma. Bra längd.

Som avslutning blev det ett av förra årets bästa viner (av de jag provade), 2007 Capezzana Vin Santo Carmignano Riserva. Lika gott nu som i höstas, otroligt komplex. Se min tidigare notering här. Vid framställningen låter man druvorna torka så mycket att det i slutändan bara återstår en femtedel av druvans ursprungliga vikt. När vinifieringen sedan är klar förseglar man vinet i 5 år när det ligger på fat.

Uppsamlingsheat #5

Så var det dags för ännu ett uppsamlingsheat av sådant jag inte hunnit skriva en ordentlig bloggpost om eller som jag saknar mer seriösa anteckningar om.

2012 Juliusspital Silvaner Kabinett Trocken
Min första silvaner visade sig vara riktigt trevlig. Kommer jag garanterat köpa igen.

2013 Manifesto Nero d'Avola

Nää, detta var ingen höjdare.

2012 Donpà Aglianico del Vulture

Ok utan att övertyga

2012 Tajinaste

Inte något att lägga på minnet. 

2008 St. Stephan's Crown Tokaji Aszú 5 Puttonyos
Doft av honungsrostade hasselnötter, brännässlor och rostig spik. Smaken är sötsyrlig och bjuder på körsbär, rabarber, aprikos. Avslutet kort förutom det aningens besk-syrliga som håller sig kvar. Inget som triggar mitt lustcentra, ganska mediokert.

2013 Errazuriz Pinot Noir Estate Series
Riktigt trist utan några som helst unika egenskaper.

2010 Valle Reale Montepulciano d'Abruzzo
Helt ok med mörka bär och kakao.

2011 Capezzana Barco Reale di Carmignano
Bra även denna årgång. Ett riktigt bra allroundvin att ha hemma.

2013 Gadais Pere & Fils Muscadet de Sèvre-et-Maine Sur Lie
Det positiva var syran, resten saknades.

Philipp Kuhn med BraVin

För en dryg vecka sedan anordnade importören BraVin en provning av deras viner från den tyska producenten Philipp Kuhn. Kuhn håller till i byn Laumersheim, Pfalz som ligger väster om floden Rhen och fogar idag över 20 hektar. Mer info om Philipp Kuhn finns på deras site, www.weingut-philipp-kuhn.de/en.

Inledningsvis fick vi blint prova två stycken rosé (inte från Kuhn) varav det ena var enligt Anne Johanne (BraVin) en storsäljare på Systembolaget och det andra ett vin hon funderade på om det var värt att ta hem till Sverige. Vi visste inte vilket av vinerna som var i vilket glas. I det första glaset var det en ljus laxrosa färg med en något frän, oslipad doft. Smaken var inget jag gick igång på, tunt och utan direkt karaktär men med en trevlig syra i slutet. Det andra glaset innehöll ett vin med en djupare rosa färg och med en doft av krusbär, nässlor, smultron och fänkål. Bra volym, dock orkar inte smaken hänga med hela vägen. Bra avslut med väl avvägd syra, dricker jag gärna igen Av dessa två var glas #2 helt klart min favorit.

Facit visade att glas #1 var 2014 Château Minuty M och glas #2 2014 Château Les Valentines, båda från Côtes de Provence. Jag tror det var i stort enhälligt kring borden att rosé #2 ansågs bäst så vi får hoppas att den dyker upp i Sverige framöver.

Efter den lilla "mjukstarten" var det dags för kvällens tema. Vinerna provades i par och först ut var 2013 Riesling Tradition och 2013 Riesling Laumersheimer vom Kalksteinsfels. Första vinet är av enklare slag, neutralt rakt igenom och lätt spritsig. Laumersheimer vom Kalksteinsfels däremot bjuder på en hel del exotiska inslag, dadlar, lakrits och krut. Bra nu men har potential att bli bättre med några år i källaren.

Andra omgången började med 2013 Riesling Grosskarlbacher Burgweg med en mycket trevlig doft av persika, gula äpplen och parmesan. Bra avslut och längd. Toppen redan nu. I andra glaset var det 2012 Riesling Alte Reben. En mycket murrigare doft än föregående vin med en stor mängd frukt. Smaken är riktigt bra med en svag hint av petroleum. Bra syra som tyder på att det finns möjligheter att spara vinet några år. Har definitivt potential att utvecklas.

Tredje och sista rieslingomgången, nu med två stycken Grosses Gewächse. 2012 Riesling Steinbuckel GG kändes återhållsam i doften, persika, honung, blommig. Desto trevligare smak med en hint av päronsplit. 2012 Riesling Kirschgarten Grosses Gewäches kommer jag definitivt beställa några av och spara några år. Komplex, fyllig, mycket citrus men den balanseras bra mot gula äpplen. Mycket lång eftersmak som ber om mer.

Nästa par ut var dels en 2013 Chardonnay vom Kalkmergel som inte riktigt föll mig i smaken. Ek, smörig men väldigt anonym. Desto bättre (och kvällens stora positiva överraskning) är 2012 Pinot Blanc Kirschgarten Grosses Gewächse. Helt underbar. Det är en stor mängd frukt i doften, bark, melon och svaga ektoner. I smaken dyker det upp mer frukt och en del mineral (tänk sten). Avslutet är långt och med en syra som inte ber om ursäkt för sig.

Som sista viner blev det två stycken pinot noir, 2011 Kalksteinsfels och 2010 Kirschgarten GG. Den förstnämnda är bra men något stel i sin framtoning. Ingen riktig personlighet men trots det mycket gott. Efterföljaren har jag provat tidigare (se tidigare inlägg) och blev lika imponerad även denna gång. Kanske något att frukten tonats ner ett snäpp men det håller ihop bra.